I'm coming home straight after work, so you can have me all for yourself.


Jag hade tänkt blogga igår men det blev inte riktigt av.

Gårdagen var i underläge, inte alls en bra dag.
Gick bra på jobbet, sen bestod resten av dagen av kaos, kaos och åter kaos.
Blev en sväng i en bil för att inhandla mat, när (vi) kom tillbaka så hamnade jag utanför på trappen.
Ut kommer en gråtande mamma och jag känner bara smärta.
Vet hur ont det gör när min egna älskade mums är ledsen, och det är hemskt.
Satt och pratade om allt som har att göra med familjer och hur enkelt det är med en fasad.
Hur kaos det är inuti, i nästan alla hushåll.
Varför man alltid vil visa dom på utsidan att det är bra istället för att ta hand om dom man faktiskt älskar
och skita i om utsidan på fasaden är skitig.

Det var ord som "vilken jävla familj du har kommit till.."
som fick mig att inse att alla har sina dippar.
Jag har redan varit med om värre, och tycker inte att det här är någonting.

Några er av er vet hur jobbigt det har varit i min familj - it never ends.
Senst för en vecka sen fick jag ringa polisen som kom och hämtade honom.
Det var kaos, att se någon man älskar så högt, som en annan person
ligga på marken med två polismän på sig som sätter på handfängslen..
som tjuter av smärta när han blir inknuffad i bilen där han ska sitta till häktet.

Ingen familj är perfekt, men hur ska man kunna uppskatta när det är bra, om det alltid är bra?
ta hand om dom ni älskar. ♥

My lipgloss is poppin'

Två nya billiga läppglans som jag inhandlade på Kappahl idag, kunde inte bestämma mig för vilken färg jag ville ha :}
Jag har velat testa det bruna, men det var inte så snyggt på mig, tycker jag själv. Det såg mest grått ut.
Det rosa var inte tillräckligt färgstarkt enligt min mening, men båda smakar gott och de kostade ingenting nästan.
Vilken färg passar jag bäst i? :]



Nu är det läggdags för min del, så vi hörs imorgon någon gång efter jobbet. Puss & godnatt!!
5

2011-07-23

Det är så sjukt allt det här som har hänt på Utöya och inne i Oslo. Här flyter livet på som vanligt och så många människor,
bara några timmar bort, där är barn borta från familjen, syskon saknas, kompisar saknas, barnbarn saknas.
Det är människor dom aldrig får träffa igen, för att en man, liksom känner för att döda människor.
Det är så sjukt, mamma ringde mig i förrigår och berättade det precis innan jag skulle börja jobba. Jag hade varken
sett eller hört någonting då. Jag blev helt ställd, var i chock hela dagen, hade det drabbat någon jag känner?
Någon jag var bästis med när jag var liten?
Hittills vet jag att alla mina kära i Norge lever och mår bra, så jag skänker mina tankar till alla de drabbade.
Jag önskar att det gick att förhindra, men tyvärr verkar det inte som det, om någon bestämmer sig för att döda,
är det oftast det som sker. Det är fruktansvärt och obehagligt. Min familj & mina vänner, - jag älskar er!!



'