dagenidag,

Måndag, en dag efter en helg. Vi har hängt i Sälen i helgen, det var lugnt, tyst och stilla. Härligt med andra ord.
Med mina smärtor denna helgen så hade jag inte orkat mycket annat. På vägen upp såg vi två stora älg-kalvar i diket, jag slog igång varningsblinkers och varnade alla bilar bakom mig - samt mötande trafik. Sånt är spännande tycker jag. Hur som helst, idag är det måndag. Ny vecka, nya möjligheter. Zacheus förskola har studiedag idag så han hänger med mig. Vi har hunnit handlat, stor-städat hemmet, gått en promenad med Tq, sen har han hängt en stund med mormor och jag har varit på mitt första besök hos sjukgymnasten.
 
Det var en timme full med me-time, sånt är jobbigt numera tycker jag. Jag är inte den jag vill vara och har svårt att acceptera att smärtan ska ta så mycket energi och kraft från min kropp. Att något så dåligt kan sätta sig på så många ställen inuti och påverka mig så otroligt. Det blev några tårar och jag blev inget klokare, men det kan säkert bli bra. Jag är så okoncentrerad, så att ens blogga känns tungt. Jag får inte ihop texterna som jag brukade.
Jag är inte glad som jag brukar, lyckorusen infinner sig alltmer sällan men jag fick svar på en grej - och det är att jag absolut inte ska lägga träningen på hyllan. Det känns skönt. Sen ska jag tillbaka redan på onsdag. 
 
 
Zacheus har inte sovit någon middag idag så jag ska hålla honom vaken tills ikväll. 
 
Nu ska vi gå och köpa glass, för solen skiner!
 
Ciao, Nicole

vem är du, vem är jag.

Vilka som kommer läsa detta är ännu oklart. Men nu har vi satt lösenord, för att inte begränsas precis överallt.
Är man sjukskriven så är man begränsad från jobb, pga. en sjukdom eller flera. 
Att man även ska begränsas från något kul i vardagen, avgörs av dömmande personer - ska man anpassa sig är frågan. OCH SVARET ÄR BLANKT NEJ. Men det är omöjligt att vara folk till freds speciellt när man är sjukskriven.
 
Jag känner inte att jag kan skriva vad jag känner, om mina bra eller dåliga dagar för att folk är dömmande.
När man är sjukskriven så ska man inte göra någonting för sig själv, man ska inte läka, man ska helst bara lägga sig i en grav och gräva ner sig. Därav har vi valt att låsa denna bloggen. Folk har inte längre med våra liv att göra.
 
Man begränsas av att göra sig fin, men även att gå runt och vara ful. (Fin = då mår man bra, Ful = folk tycker synd om en). Man begränsas av att träna, även om man bara kämpar för att bli stark för att inte bli nerbruten av smärta.
Man begränsas från att ta en långpromenad, fastän sjukdomen talar för att just promenader är bra.
 
Nu är det slut på begränsningar. Det här är våra liv och vi får helt enkelt göra vår Shit, in silence. 
Tills vi är friska och kan visa det för omvärlden. So long suckers.
 
 
 
Idag har jag iallafall varit till Borlänge med Mums och fixat pass till London, samt lunchat på stan i den här snygga rosa kavajen. Sen har jag varit på gymmet och gjort det jag kunde för att bli starkare utan att svimma. Det gick bra. När jag hämtade Zacheus så hade han ett raseri-utbrott i 20 min för att han vägrade byta blöja. Det gick mindre bra. Fast nu sitter vi i soffan och myser, jag är fortfarande på lite dåligt humör - men det ordnar nog snart upp sig. Trevlig torsdag allihop. Eller ja, Denise ;) <3
 
/ Nicole
 

endometrios.

Idag ska jag skriva mitt viktigaste inlägg i den här bloggen, för jag vill öka medvetenheten om smärtan som inte
syns på utsidan. Jag har träffat människor som missuppfattar mig, hela tiden. Jag vill inte ha eran sympati, att ni
ska tycka synd om mig för att jag är sjuk. Men det Sista jag vill är att bli ifrågasatt.
Ifrågasatt om sjukdomen, om jag ens är sjuk, om smärtan, en smärta som inte alltid syns på utsidan..
 
Låt mig börja kortfattat, jag fick mens som alla andra när jag var kanske 12, som 13-14 åring åkte jag in på 
akuten med extrema smärtor, började med p-piller när jag var 14 och slutade väl när jag var 16.
2009, när jag var 18 år hade jag haft ett flertal urinväginsfektioner, sommaren - 09 fick jag njurbäckeninflammation.
Sen den sommaren har aldrig smärtan under höger revben försvunnit. Jag kan inte minnas att jag hade den innan
men idag kopplar jag inte ihop den med njurbäckeninflammationen för efter denna sommaren så har jag kissat
blod utan att jag har haft mens flera flera gånger och åkt in och ut från akuten utan några bakterier i urinen,
utan något svar på varför det blivit sådär..
 
Så var det sommaren 2014, efter att jag hade fött Zacheus som allt blev värre för mig, man kan få en smärta
i bäckenet efter sin första förlossning några dagar som gör att det är jobbigt att sitta ner. Den bäckenbotten-smärtan försvann aldrig för mig och är med mig än idag. Det är del 1, jag sökte för framfall och allt möjligt för att ta reda på varför jag hela tiden har en tryckande känsla neråt i bäckenet och varför det gör ont för mig att sitta ner emellanåt.
I samband med utredningen som började med mig år 2014 så fick jag diagnosen IBS, det betyder känslig tarm och är egentligen ett samlingsnamn, för olika problem med magen. Min mage har varit besvärlig men jag har också vetat att det inte är därifrån den mesta smärtan kommer ifrån. Jag har inte gett mig.
 
I år, den 22 Augusti, för snart en månad sedan fick jag äntligen göra en titthålsoperation i magen. Jag har bett om den hos endometrios-specialister och varenda läkare jag träffat i både Malmö och Trelleborg.
5 dagar senare fick jag äntligen diagnosen jag väntat på, Endometrios. Utöver det fick jag också på papper
att jag lider av en bäcken-smärta utöver det vanliga, att jag behöver ett smärt-team och ska redan nästa vecka
till en sjukgymnast för just den biten. Så, nu ska jag komma till saken. 
 
 
Smärtan i värkarna, inte förvärkarna under förlossningen, utan dom verkliga värkarna, kan jag jämföra med endometriosen. När livmodern drar ihop sig i värkarna, kan jag jämföra med endometrios. Smärtan som är så ihållande i svanken, kan jag jämföra med endometrios. Skillnaden är att denna smärta släpper inte, den är ihållande, den kommer inte och går på samma sätt som vid förlossningen. På förlossningen kände jag mig så jäkla stark, jag hade ett helt gäng som peppade mig och försåg mig med lustgas för att klara av smärt-topparna. Alla höll koll på att jag andades rätt, att pulsen var bra, min man hejade på mig och kämpade med mig i allt.
Jag har aldrig någonsin varit med om ett sådant bra teamwork.
 
Med Endometriosen, är man så jävla ensam, blir ifrågasatt för att man har orkat tagit en promenad med hunden eller sminkat sig, eller tillochmed duschat. Det ni inte vet att jag alltför många gånger måste pausa, VILA, mellan duschen och torkningen av håret - exempelvis. Jag får själv dagligen ringa för att få smärtlindring som inte ska påverka mig i den mån, att jag ändå klarar av att ta hand om mitt liv. Trots att jag är heltids-sjukskriven från mitt jobb sen operationen och har återigen blivit så mycket värre, så är det fortfarande ett liv runt det som jag måste klara av. Vissa människor förstår inte det. Vissa är så extremt jävla dömmande. Ursäkta mitt språk.
 
 
Så för er som har svårt att se vad smärtan gör med mig, så jämför jag med min förlossning, som pågick ganska exakt i 24 h, detta är varje dag, möjligtvis för resten av mitt liv. För det finns ingen behandlingen som tar bort endometriosen, bara som dämpar den och håller den i schack. Det den gör med mig är att totalt bryta ner mig vissa dagar och andra dagar kanske jag orkar ta en dusch. Men då kritiserar du mig för om jag ens är sjuk?
Ändå har du ingen som helst aning om vad som pågår inuti min kropp, vad mina närmsta ser i mig varje dag.
När jag har en bra dag, då är alla i min närhet överlyckliga - över att jag kan fylla mitt liv med saker som betyder något. Klart att jobbet är viktigt - men det är långt ifrån lika viktigt som att jag hinner se min son växa upp.
 
Jag jobbar med mig själv varje dag, med smärtan, med hur dagen ska läggas upp för att jag ska ha orken kvar så länge som möjligt, när jag ska hinna vila och inte göra någonting, när jag ska jobba på att bekämpa smärtan och införa styrkan. Det är inte lätt. Men du får inte tycka synd om mig, men du får för all del inte säga åt mig hur du tror att jag mår - eller placera mig där du känner för det, för att du kanske inte orkar med dig själv. Det har du ingen rätt till. Ser jag trött ut, ja då säger du det. Ser jag pigg ut, ja då ifrågasätter du det. Lyft upp mig ännu högre när jag har en bra dag och försök få mig att ha en bättre dag när jag kvider mig av smärta. Var ett stöd när jag sitter timmar på sjukhuset, skicka iväg ett sms, visa att du faktiskt bryr dig.
 
Jag är inget offer, jag har smärta från sjuttioelva olika ställen - men jag tänker inte låta det ta över mitt liv.
punkt
 
/nicole